Deep talk
Idag är en bra dag.
Jag fick sova till 7, Zebulon är på bättringsvägen och jag har precis gjort en beställning på babyshop. Har även bokat pälstid med Elin så jag slipper se ut som en skallig katt och sitter nu i lägenheten med mina två barn ser på när målaren gör fint. Zion gnäller lite och jag frågar om han vill ha smisk, han svarar inte..
Dagens fundering;
Vad händer med barnen när man separerat? Bryr man sig om vart man bor eller blir det vad man gör det till? Hjälper man barnen att lära sig att förstå att livet går upp och ner eller gör man dom otrygga?
Om jag ser till mig själv så flyttade vi 8 gånger från det jag föddes tills jag fyllde 18. Försöker tänka tillbaka på hur jag kände det och kan bara minnas att jag var otroligt pirrig och förväntansfull varje gång över hur det skulle bli.
Var det så att det var mammas förtjänst att jag alltid tyckte det skulle bli kul att få nytt boende eller är det min personlighetstyp som anpassade sig efter hur situationen såg ut? Hur kommer mina barn att ta detta?
Många saker som snurrar i huvudet och som tiden får utvisa.
För att lätta upp inlägget, måste jag dela med mig av en grej som hände imorse.
Jag och Zeb plockade fram kläder när han plötsligt utbrast - what a FAKK, det liggej en väska i min garderob!
Kunde ju inte låta bli att skratta fast jag vet att det är fel. Vart har han lärt sig det? Inte kan det vara ifrån mig....
Bjussar på bilden som florerar överallt och som jag tycker symboliserar mig.
Så jävla rolig!
Kommentarer
Postat av: Annika
Du är
En underbar mamma och person, dina barn kommer förmodligen alltid känna stor trygghet och lugn i dina händer oavsett vart eller med vem du väljer att leva med ❤️❤️❤️
Trackback
